tystaplaneten

Jag har alltid älskat djur, speciellt hundar. Jag sprang runt som en galning när jag var liten och frågade varenda hundägare jag såg om jag fick klappa deras hund. Helt orädd också. Såg jag en hund så kunde jag lätt sticka ner handen bakom staketet och försöka klappa. Jag vet, helt dum i huvudet kan man väl tänka, men det fanns ingen gräns för min kärlek och jag kunde bara inte förstå att hundarna skulle kunna göra mig illa. Inte i min värld.

Så när jag var 17 alltså, fick jag äntligen tillåtelse att skaffa min egen hund. Men, naturligtvis, så var många emot detta beslut och kritiserade det ganska mycket. Folket omkring mig ansåg att det var ett "spontanköp" (jag blev förälskad i Casper och två veckor senare var han hos mig) och att jag skulle tröttna efter nåt år, jag borde vänta tills jag var äldre så jag kunde resa först och bla bla bla. Denna kritik ledde till en fruktansvärd ångest på nätterna, de första veckorna, men jag är ändå glad att folk ifrågasatte mig. För det tycker jag att man ska göra.
Många ungdomar är inte redo att skaffa hund i den åldern och vet inte vad det innebär. Valpar kräver jättemycket jobb och...



..den vuxna hunden kräver ännu mer. Den ska man aktivera i de kommande 15 åren. Tro mig, jag och den här klunsen har haft våra dispyter! Ska vi springa eller gå i normal promenadtakt på våra promenader (gissa vem som vill vad)? Ska vi jaga kaniner eller ha en mysig stund tillsammans? Ska vi käka alla äckligheter vi hittar, eller ska matte ta och slänga iväg dem? Ska vi rida på alla de andra hundarna vi möter eller kanske bara ignorera dem? (Höhö)

Ett ständigt arbete kan man väl säga. Det tog mig nog 4 år innan vi fick rätt på det där med att man inte drar i kopplet (men så valde jag också en väldigt aktiv, envis hund med mycket jakt i sig). Men min hund har gett mig så otroligt mycket tillbaka, jag vet inte alls vart jag skulle ha varit utan honom. Han hjälpte mig må bra igen efter att jag mått dåligt så himla länge. Han gav mig en mening och ett ansvar. Han tvingade mig ut varje dag och tack vare det har jag upptäckt att jag faktiskt älskar att vara ute i naturen och hur bra jag mår av det. Och så otroligt mycket kärlek man får. Min älskade hund, Casper.

Jag anser att det är bra att ifrågasätta personer som ska skaffa hund (inte bara ungdomar) så att de tänker igenom beslutet ordentligt, men man får hålla det till en viss gräns. När valet sedan är gjort är det viktigt att börja stötta, för som sagt; det är ett hårt jobb ibland. Jag har tyckt att det är jättesvårt att prata med andra som inte har hund om de svåra tiderna. Man måste alltid skynda sig att säga "...Fast det är värt det!" i slutet av alla meningar då det tydligen inte är en självklarhet. Jag önskar att folk kunde förstå att jag älskar min hund och inte ångrar mig bara för att vi har det lite svårt med träningen ibland. Med det sagt:



Kärlek.

Igår var jag, sambon och mina två hundar ute i skogen. Det är så underbart! Marken och träden täckta av snö, solen som skiner och hundarna som springer lösa och busar.

När jag känner mig överbelastad eller behöver få överblick och perspektiv på mitt liv, som när man är i en deppig period t.ex. Då vill jag alltid ut till skogen. I tystnaden och lugnet kan jag tänka och se saker på ett helt annat sätt. Inga distraktioner, inga måsten, bara nuet.

Sjön som skogen omringar var helt frusen och täckt av snö.

Det såg så härligt ut att jag bara var tvungen att lägga mig ner på den (vilket hundarna alltid tycker är superroligt)!