Sugen på att bli vegetarian?

För snart ett år sedan blev jag vegetarian. Jag kunde inte längre komma på ett enda skäl till att äta kött och började bli äcklad av tanken. Jag tänkte dela med mig av lite argument och tips för er som kanske har funderat på det här med vegetarianism eller kanske rent utav vill testa att sluta äta kött. 
 
  • Köttindustrin. Många djur som ska bli slaktade behandlas väldigt illa och får inte ett värdigt liv innan de dör. Jag har själv under min gymnasietid fått vara med i "grisstallet" där de galtar som ska slaktas hamnar. Man går inte riktigt på argumentet "de vet inte vad som kommer hända" när man varit där och sett det. De vet kanske inte exakt vad som händer, men de vet att det är något obehagligt. Det är en otroligt stressig situation och grisarna står extremt trångt i små utrymmen med andra grisar. I vanliga fall är de ganska välvilliga men här var de aggressiva på grund av den stress de utsätts för. För att inte tala om det slöseri som sker! Hur mycket kött tror ni inte slängs för att allting inte hinner köpas förrän det blir dåligt? I min värld hade det isåfall varit bättre om man själv åkte till ett slakteri och så slaktades djuret medan man väntade, så slösar man inte på liv och kanske tänker efter vad man egentligen äter. Ett annat kraftigt argument är den miljöpåverkan som köttindustrin bidrar till. 

  • Men djur äter ju varandra, varför skulle inte vi då äta djur? Detta är alltid ett lustigt argument att höra. Många som säger detta ser också människan som mer utvecklad och därför "bättre" än andra arter. Vi står över andra arters primitivitet. Men när det kommer till att äta kött, då jämför man sig med andra arter och argumenterar med hjälp av "djurens primitiva instinkter". Själv anser jag att om vi nu ska få status som en mer utvecklad art kan vi ju bete oss mer altruistiskt och inse att vi inte behöver föda upp och döda andra arter "för att det är gott med kött". Att äta kött är en "ingrodd vana" och inte ett behov, vilket för mig till nästa punkt: 

  • Men vi behöver ju kött, annars får vi inte i oss tillräckligt med näring! Detta är också något som jag finner väldigt lustigt då jag har upplevt att många som säger detta serverar kött till sig själva och sina barn men glömmer grönsakerna? Då lämnar man ute massa viktiga vitaminer och näringsämnen på tallriken. Clara Lidström har skrivit ett fantastiskt blogginlägg om att lära barnen äta grönsaker, som du kan läsa här.

  • De näringsämnen som finns i kött kan man få i sig på annat sätt! Det finns kokböcker att köpa med vegetariska recept och näringsförteckningar, tips på vad man ska äta för att få i sig allt! 

  • Tips! Om du vill bli vegetarian men känner att du skulle sakna de vanliga "kötträtterna" så säljer coop torkade sojaprodukter! Billigt (mkt billigare än kött!) och fungerar jättebra som substitut, samt är lätt att tillaga. 
 
För mig får alla göra som de vill, men jag önskade att fler kunde tänka efter och börja förstå vad det betyder när det står "oxpytt" på paketet. Att bara byta ut köttet några dagar i veckan kan vara en bra start och vid intresse delar jag gärna med mig av lite mumsiga vegetariska recept! 
 
Att tänka efter är en god början till en bättre värld. 

Elden

Det har visat sig att jag har ett suveränt luktsinne. Kanske är det en del av min känsliga personlighet, kanske är det för att jag har umgåtts för mycket med min spårhund. Vem vet?

Men de lukter jag är extra känslig för är kemiska dofter och rök. Innan vi flyttat till Halmstad sov jag över mycket hos min pojkvän, och en tidig morgon vaknade jag plötsligt av en konstig lukt och folk som pratade hetsigt med varandra nere på gatan. Jag gick ut på balkongen för att se vad som försigick och såg att det vällde ut rök ur lägenheten under oss. Så jag fick väcka pojkvän och hund för att springa ut med dem.

Sedan dess har jag haft väldigt lätt för att känna minsta spår av röklukten. Härom natten när vi försökte sova kände jag den igen. Jag frågade min sambo om han också kände röken eller om jag inbillade mig. Han kände ingenting. Men jag fortsatte tycka att det luktade konstigt så jag gick runt i lägenheten och kollade, gick ut i trappen för att se om det var någon annan lägenhet som brann och kikade ut på balkongen. Ingenting. Så jag gick och la mig igen.

En kvart senare sa min sambo "Okej, nu känner jag det också". Vi tittade ut genom sovrumsfönstret och då såg vi att det sprang runt brandmän som letade efter eld, både på gården och ett koloniområde längre bort!

Häftigt va? Bättre än en brandvarnare.

Hello Beautiful



Jag följde med en kompis till myrorna för några dagar sedan och fyndade denna tavla/plansch med ram. Det lustiga är att min kära mor har en exakt likadan i sitt kök som jag har suktat efter hur länge som helst. Vilken tur att jag råkade gå in på myrorna just då, då!

Tavlor är ju annars något som är svårt att köpa eftersom de oftast är så dyra. Jag tycker därför om att göra mina egna tavlor. Har bara målat en hittills, men jag brukar göra tavlorna av vackra foton. Det finns ju även möjlighet att göra canvastavlor av sina foton, finurligt nog. Men jag har i alla fall ramat in foton från vår stuga i Finland och någon bild på Casper. Och så den här:



Äppelträdet i min pappas trädgård. Jag fullkomligt älskar den. (Dålig bild dock, I know..)

På så vis får jag tavlor som betyder något för mig. I den här världen tror jag det är klokt att bara försöka omge sig med saker man älskar och lämna det andra utanför hemmet.

Klädkrångel

Okej. Såhär är det va. Min relation till kläder är ofta väldigt ostabil och konfliktfylld. Jag kan ofta stå och få panik i garderoben därför att kläderna "bråkar" med mig. Vi kommer liksom inte överens, och ofta skulle jag bara vilja gå naken. Eller kanske i pyjamas och morgonrock.

Det är inte så att jag inte gillar kläder och mode, jag vet bara inte riktigt.. hur man gör? Jag vet verkligen inte vad jag tycker är snyggt, jag vet inte vad jag passar i och jag har ingen aning om vad som passar ihop. Jag kan tycka att alla klär sig fint, men vad som passar mig? Det vet jag inte. Jag har ingen stil och jag har inga bestämda åsikter. Detta kan bli väldigt besvärligt eftersom jag gärna vill klä mig på ett härligt och snyggt sätt som återspeglar vem jag är. Men hur?
Många bloggare skriver ofta om att klä sig mer färgglatt. Jag tycker att det är så fruktansvärt svårt! Hade så gärna velat klä mig i massor av härliga färger ibland, men jag tycker bara det är så svårt att veta: 1. vad jag passar i för färger så att jag inte ser sjukt blek ut 2. vilka färger som passar ihop och 3. hur man lyckas ta mod till sig och sticka ut i det svarta havet.
Lite hjälp, mina (ca tre) kära läsare: Jag har en ljusblå kjol. Vilka färger passar med ljusblått?

Ps. Jag har mycket att göra i skolan. Inspirationen och kreativiteten är alltså lite upptagna på annat håll och därav väldigt få blogginlägg. Njut nu av vårsolen! Tjohej.

Min stad, min tillhörighet

Hej svejs! Idag befinner jag mig i min hemstad Malmö och ska stanna här över det så kallade påsklovet. Jag säger "så kallade" eftersom det egentligen inte är ett påsklov, har sjukt mycket att läsa osv. Men jag tänker planera min tid lite strategiskt så jag hinner njuta av Malmö, familj, vänner och vårsol.
Det jag älskar mest med Malmö just nu är de långa promenaderna med hundarna jag lyckas gå här. Både idag och igår har vi promenerat upp till Limhamnsfältet där hundarna får springa lösa, busa och bada. Sen har vi promenerat hem igen. Det har blivit 1½ -2 timmars promenader och hundarna har varit så glada! Jag orkar aldrig så långt i Halmstad, där finns ju ingenstans att promenera där vi bor. Här i Malmö finns havet, parkerna och staden som är så mysig. Hela Malmö är så full av liv och kärlek, speciellt vid den här årstiden. Längtar verkligen tills jag ska bo här igen.
Jag älskar faktiskt Malmö ännu mer sedan jag flyttade härifrån. Jag var trött på staden innan och ville upptäcka nytt, men nu när jag gjort det har jag insett hur bra det känns här. Eller så är det vad vi läst om i skolan; när man kommer till ett nytt ställe där man inte riktigt känner att man passar in så identifierar man sig med och känner starkare tillhörighet med "det gamla". Folket och staden där man kom ifrån.
Ha en fin påsk, mina vänner!

Min älskade Paul

Tänkte dela med mig av några av mina favoritlåtar som gjorts av herr Simon. Alla är olika musikstilar, så det är bäst att lyssna på dem allihop. 


America är min absoluta favoritlåt i hela världen. Jag kan inte ens beskriva mina känslor inför den. Det är som att låten är en del av mig själv nästan. Efter 7 år som favoritlåt kan jag fortfarande plötsligt höra nya saker i den, och det tycker jag gör låten ännu mer fantastiskt. Lite creds till Garfunkel som faktiskt också är med på något hörn...














Åh, jag har så många fler låtar som jag skulle vilja att ni hörde, men det skulle ju bli världens längsta inlägg med youtubeklipp då. Nåväl, jag hoppas att ni tycker han är bra och njuter av låtarna lika mycket som jag.

/Nostalgisk tjej som längtar till sommaren.

Ett mirakel

De senaste veckorna har jag haft jättemycket att göra i skolan. Samtidigt blev jag sjuk. Jag var helt säker på att tempen ljög för mig när den berättade att jag inte hade feber, eftersom jag behövde sova hela tiden. Pluggade, sov, pluggade, sov. Men nu denna veckan förstod jag att tempen talade sanning då jag verkligen fick feber på riktigt (efter en heeel helg av att vara frisk). Aha! Just det, det är såhäääär det känns att ha feber. Halsont också. 

MEN! Då skedde ett mirakel! Min sambo informerade mig om att PAUL SIMON KOMMER TILL GLOBEN DEN 22 JULI!!! Efter att samma kväll ha beställt biljetter omedelbums så vaknade jag morgonen efter och var frisk och pigg!

ÅÅH denna man. Detta musikaliska geni. Denna min ungdoms förälskelse, min tröstare i sorgen, min inspirationskälla som avmålat sig i mina ritblock. Jag började lyssna på Simon & Garfunkel när jag var ca 13-14 år och upptäckte Paul Simons solokarriär när jag var 15. Sedan dess har han varit en av mina största favoriter. Han har gjort så många bra låtar, så olika sorters musik, skrivit så himla bra texter. Och eftersom han är rätt gammal nu så trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle få se honom live. Jag har aldrig varit mycket av en konsertmänniska, men om det är en enda konsert jag någonsin drömt om att få gå på så är det Paul Simons.

Och nu ska den drömmen bli sann. Han kommer hit! Wiiiiii!! Dessutom med Ladysmith Black Mambazo. Nästan för bra för att vara sant! Vi firar med en liten glad sång tycker jag:




KiraBira

Här är några saker som Kirabira gillar att ha för sig:
  • Slita ut sulorna ur våra skor och gömma dem
  • Attackera foten som kommer ut när man trär på sig byxorna
  • Lägga tuggbenen hon gnagar på så att de skrapar mot skrivbordet = världens oväsen
  • Trycka in gosedjursråttan under soffan (måste vara verklighetstroget liksom)
  • Studsa som en studseboll
  • Pussa en i ögat när man böjer sig ner för att knyta skorna

 


Behandla dig själv som du vill bli behandlad av andra

Jag har fått lära mig att det jag har inom mig projiceras ut på omvärlden. Speciellt sådant som jag inte riktigt vill se inom mig själv, det uppmärksammas genom att projiceras ut så att jag inte kan undvika det. Så om jag tänker negativt hela tiden kommer negativa saker ske. Behandlar jag mig själv som skit så kommer andra behandla mig så också.

Detta har jag själv fått uppleva ganska tydligt på senaste tiden. Såhär:

Jag har känt mig sårad av vänner som har satt mig i andrahand och visat att jag inte har en hög plats på prioriteringslistan.
Alla mina pengar för den här månaden försvann plötsligt då Kira behövde åka till djursjukhuset.
Häromdagen kom en vindpust och blåste mig ur balans så att jag snubblade över en (parkerad) cykel och föll pladask över massa stenar. Ja, det gjorde ont.
Jag har blivit sjuk, precis innan en tentainlämning.

Vad säger detta mig? Jag har satt mig själv i andrahand och jag tycker inte att jag förtjänar bra saker. Detta kan tyckas vara flummigt men kroppen och livet har ett sätt att meddela när man inte tar hand om sig själv. Och visst har det varit så. Jag har haft en period av negativa känslor inför mig själv som jag inte velat titta på och göra någonting åt. Men hallå, då rycker universum in och säger att om jag inte börjar ta tag i det här nu, ja då blåser jag omkull.
Eftersom jag vet det här så behöver jag inte ta åt mig av situationen utan kan bara skratta åt det. Jag vet att mina vänner inte menar något illa, utan bara reflekterar mina tankar om mig själv, t.ex. Och bara att veta att det handlar om mig själv, gör att jag mår bättre. Det är något jag kan ändra på och det ska jag verkligen göra nu.

Ett tips är att själv tänka efter om du kan se dessa mönster i ditt liv. Eller om du stör dig väldigt mycket på en människa i din omgivning, kan det vara så att den personen har en egenskap som du inte riktigt tycker om hos dig själv?

Behandla dig själv som du vill bli behandlad av andra.

(Ps. Projicering finns att läsa om inom psykologin om jag minns rätt, men jag har fått lära mig det via andlig lära)

Kira

Häromdagen var vi ju hos veterinären med Kira, i 3 ½ timme! Vi var alla rädda att det hade fastnat nåt i halsen på henne då hon andades konstigt ibland. Så först röntgade de henne, sen fick hon lugnande för att de skulle kunna undersöka halsen och när det inte visade någonting så fick hon sövas så att de kunde undersöka nosen lite. De fann ingenting. Så nu får hon behandlas för noskvalster (som är väldigt svårdiagnostiserat) och så får vi se om det hjälper.

Det såg så sorgligt ut när veterinären bar ut henne till oss och hon fortfarande var sövd. Öppen mun, tungan stack ut och man såg bara ögonvitor. Men mitt hjärta verkligen smälte när man såg att hon kom tillbaka till medvetande och hörde min röst. Hon kunde fortfarande inte riktigt röra sin kropp, men man såg att det ryckte i svansen. Som för att visa att hon var glad över att vara med matte igen.

Kira har verkligen tytt sig till mig. Jag är hennes trygghet. Det kan nog bero på att hon spenderade den första tiden hos oss mest i min famn. Där kände hon sig trygg i den nya läskiga världen hon mötte. Underbara valp.

Hittade precis lite bebis-bilder på Kira som jag inte sett sen jag tog dem. Bland annat denna:


Kira, 9 veckor gammal

Sömnlös natt



Inatt har min lilla valp hållit mig vaken. Det låter som att någonting har fastnat i halsen eller nosen på henne för ibland börjar hon andas in på ett konstigt sätt som låter förfärligt. Så nu sitter jag här kl 7 på morgonen och väntar på att veterinärkliniken ska öppna så att jag kan ringa dem illa kvickt!
Detta är det absolut jobbigaste med att ha hund. Man blir så orolig när de är sjuka...

Är Sverige jämställdhetens land?

Jag är fruktansvärt chockad och upprörd över alla de elaka, sexistiska kommentarer som kampanjen "Ta håret tillbaka" får. Jag tänker inte ens återge några här, för jag vill inte ge dem för mycket uppmärksamhet att njuta av, men det är bara att kika in på facebookevenemanget och läsa första bästa kommentar på någons inlägg. Massor med killar (har inte läst någon elak kommentar från en tjej hittills) som hånar, dumförklarar och slänger ur sig massa skit om tjejer och feminister. Självklart har dessa människor en verkligt skev och märklig bild av kvinnor och vill ha makt över dem. Men det är många som har slängt ur sig dessa elaka kommentarer. Och då kan man ju fråga sig; Är Sverige verkligen så jämställt som så många verkar tro?

Att kvinnan är underordnad mannen är en social konstruktion som vi på många sätt börjar bryta oss loss från. Detta verkar provocera många, inte bara män, som vill upprätthålla det patriarkala systemet. Man slåss mot "feministjävlar" som vill ha jämlikhet i samhället. Förutom de extrema åsikter som att kvinnan bara ska laga mat och ta hand om barn, så märker vi nu att det finns många andra uppfattningar om hur kvinnan ska vara. Alla dessa föreställningar om hur kvinnan "ska" se ut (smal, rakad, sminkad) är bara till för att upprätthålla mannens makt över kvinnan. Kvinnans kropp ska finnas till mannens (och samhällets) förfogan. Hon ska klä sig snyggt och lockande så att mannen har något att titta på, men skulle hon bli våldtagen så är det hennes eget fel för att hon går klädd så? Ja, för att hon är till mannens förfogande, anser man. Och om man inte böjer sig inför det patriarkala samhällets krav på kvinnan? "Då  kommer du aldrig få en man".

Som tur är behöver kvinnan ingen man längre, då hon är ekonomsikt oberoende. Vi behöver inte "kuk" heller, som så många män verkar tro ("Om du inte rakar dig kommer du aldrig mer få kuk"), det finns substitut för det på alla möjliga andra sätt. Nej, det enda man egentligen vill ha är kärlek. Och om kärleken begränsas på grund av att man har lite hår under armarna, då är det inte äkta kärlek enligt mig. Jag skulle heller aldrig vilja vara med någon som har uppfattningen om att kvinnor ska vara underordnade och hårlösa. Jag hoppas innerligt att vi i framtiden kan vända på resonemanget som så många killar använder:

"Om du fortsätter förtrycka, då kommer du aldrig mer få en kvinna"



Plugga, plugga och...?

Det blir ganska tomt på bloggen när man har mycket att studera i skolan. Det är som att skolan suger ut all energi ur en. Även om jag inte sitter och pluggar hela tiden så går alla tankar till böckerna ändå och jag får nästan skuldkänslor bara av att tänka på att jag skulle lägga energi på något annat kreativt istället. Konstigt va? Egentligen hade man ju fått mer energi att lägga på studerandet om man hade gjort något roligt också? Det är något märkligt med studierna. Bara för att man måste lära sig någonting drar man sig så för det. Hade det inte varit ett tvång så hade man antagligen suttit och läst något liknande ändå för att det är så intressant!

Men som tur är tycker jag att det är lite roligt att sitta och skriva mina hemtentor. Att sitta och klura lite på formuleringar och se en lång text växa fram. Det är skitjobbigt att börja med det, men när jag väl kommit in i flödet så blir det intressant. Jag brukar känna mig så stolt när jag är färdig med arbetet och har lämnat in det. Annat är det med salstentor, då är jag ofta ett vrak dagarna innan. Men hemtentor, de tycker jag faktiskt om ibland!

Ung och hund

När jag var 17 skaffade jag en liten, ullig, ursöt valp.

När jag var 17 skaffade jag den här lilla, lurviga sötbollen. Det är nog det bästa jag någonsin gjort.

Jag har alltid älskat djur, speciellt hundar. Jag sprang runt som en galning när jag var liten och frågade varenda hundägare jag såg om jag fick klappa deras hund. Helt orädd också. Såg jag en hund så kunde jag lätt sticka ner handen bakom staketet och försöka klappa. Jag vet, helt dum i huvudet kan man väl tänka, men det fanns ingen gräns för min kärlek och jag kunde bara inte förstå att hundarna skulle kunna göra mig illa. Inte i min värld.

Så när jag var 17 alltså, fick jag äntligen tillåtelse att skaffa min egen hund. Men, naturligtvis, så var många emot detta beslut och kritiserade det ganska mycket. Folket omkring mig ansåg att det var ett "spontanköp" (jag blev förälskad i Casper och två veckor senare var han hos mig) och att jag skulle tröttna efter nåt år, jag borde vänta tills jag var äldre så jag kunde resa först och bla bla bla. Denna kritik ledde till en fruktansvärd ångest på nätterna, de första veckorna, men jag är ändå glad att folk ifrågasatte mig. För det tycker jag att man ska göra.
Många ungdomar är inte redo att skaffa hund i den åldern och vet inte vad det innebär. Valpar kräver jättemycket jobb och...



..den vuxna hunden kräver ännu mer. Den ska man aktivera i de kommande 15 åren. Tro mig, jag och den här klunsen har haft våra dispyter! Ska vi springa eller gå i normal promenadtakt på våra promenader (gissa vem som vill vad)? Ska vi jaga kaniner eller ha en mysig stund tillsammans? Ska vi käka alla äckligheter vi hittar, eller ska matte ta och slänga iväg dem? Ska vi rida på alla de andra hundarna vi möter eller kanske bara ignorera dem? (Höhö)

Ett ständigt arbete kan man väl säga. Det tog mig nog 4 år innan vi fick rätt på det där med att man inte drar i kopplet (men så valde jag också en väldigt aktiv, envis hund med mycket jakt i sig). Men min hund har gett mig så otroligt mycket tillbaka, jag vet inte alls vart jag skulle ha varit utan honom. Han hjälpte mig må bra igen efter att jag mått dåligt så himla länge. Han gav mig en mening och ett ansvar. Han tvingade mig ut varje dag och tack vare det har jag upptäckt att jag faktiskt älskar att vara ute i naturen och hur bra jag mår av det. Och så otroligt mycket kärlek man får. Min älskade hund, Casper.

Jag anser att det är bra att ifrågasätta personer som ska skaffa hund (inte bara ungdomar) så att de tänker igenom beslutet ordentligt, men man får hålla det till en viss gräns. När valet sedan är gjort är det viktigt att börja stötta, för som sagt; det är ett hårt jobb ibland. Jag har tyckt att det är jättesvårt att prata med andra som inte har hund om de svåra tiderna. Man måste alltid skynda sig att säga "...Fast det är värt det!" i slutet av alla meningar då det tydligen inte är en självklarhet. Jag önskar att folk kunde förstå att jag älskar min hund och inte ångrar mig bara för att vi har det lite svårt med träningen ibland. Med det sagt:



Kärlek.

Kreativitet



Jo men visst blev det en tavla! Som inspiration för fortsatt kreativitet och skapande. Inte så jättedumt ändå, för att vara den första tavlan jag målat. Fast får ingen bra bild på den, tyvärr. Färgerna är vackrare, och på blommorna skirare, i verkligheten. Nu ska jag ut med hundarna en sväng! Tjohej!

Syndabockar

Idag blev jag inbjuden till ett evenemang på facebook som handlade om att man samlade en lista på folk som "var emot att invandrare ska slippa betala skatt". Jag avböjde snällt. Inte för att jag är för att invandrare ska slippa betala skatt, utan för att frågan det handlade om var helt missförstådd. För det första kom källan från en nyhetssida vars trovärdighet kan ifrågasättas. Och för det andra så var det helt vinklat på att invandrare skulle slippa betala skatt och höga räntor på lån, när det egentligen verkade handla om nystartade företag och att hjälpa folk komma in i arbetslivet. Det kändes väldigt mycket som ett försök till att öka främlingsfientligheten ännu mer.

Sen jag började läsa socialpsykologi har jag fått en större förståelse för främlingsfientligheten i Sverige. Jag accepterar det inte på något sätt men jag förstår hur det händer. Och jag kan se ett mönster i vem det är som lätt faller ner i dessa rasistiska tankar.
De vanligaste argumenten för att "alla invandrare ska ut ur Sverige" är ju att de är parasiter som lever på staten. Eller så tar de "våra" jobb? Eller så är alla invandrare kriminella? Hm. Motsägelsefullt? "Men inge bra är de".

Jag ska försöka förklara kort hur fördomar kan bildas och syndabockar utses. För att förstå detta måste man veta följande:
  • Människan har ett behov av att förstå sin omvärld och människorna i den.
  • Alla människor tillhör flera olika grupper. Vi tenderar att höja våra egna grupper, så kallade "in-grupper" och nedvärdera andra grupper, "ut-grupper".
När vi utsätts för svåra livsomständigheter vill vi försöka förstå varför detta händer. Samhällets och de globala systemen är ganska komplexa och det är svårt att se helheten. Därför är det svårt för många att förstå varför man blir av med jobbet, betalar skatt, förlorar sina sparpengar i en ekonomisk kris osv. Det enda man vet är att det finns en grupp i samhället som verkar ha det fint. De lever på våra skattepengar och de är kriminella. De tillhör inte oss. Man inbillar sig att de har det bättre än vi. Och vips! Så har man en syndabock.
Syndabockarna är svaret på frågan rörande vem som ligger bakom de problem ens grupp upplever. (Detta kan göras lite mer komplicerat, men jag skriver ju ett blogginlägg och inte en uppsats...)

Men om man försöker plocka bort alla fördomar och grupptillhörigheter, vad ser man då? Har invandrarna på rosengård ett störtskönt liv och lyxar till det med alla skattepengar de får från samhället?
Nej, jag tror faktiskt inte att problemet ligger hos en enda samhällsgrupp, och inte heller att alla problem skulle lösa sig om invandrarna skickades ut ur Sverige. Då hade vi ju stått inför helt nya problem, och vem skulle vi skylla på då? (Jag är ironisk alltså)

Energikick

Idag har jag tagit mig i kragen och försökt göra någonting vettigt. Och det tror jag minsann att jag har! Än så länge har jag bakat bullar, planterat om en växt, fixat det allra sista på hemtentan och sjungit lite för att hålla igång sångrösten! Kanske, kanske sätter jag mig ner och målar en skvätt också. Eller varför inte mer än en skvätt, en tavla kanske? Eller ska jag träna hundarna? Eller hitta på någon ny sminkning? Eller alltihop?

Ja, när man väl har energin så.

Vila




Idag fick jag åter igen känna av hur mycket min känslighet påverkar mig. Igår höll jag på att explodera av alla ljud och intryck omkring mig. Min kropp var uppe i högvarv. Imorse vaknade jag och mådde så dåligt att jag fick skynda mig in med hundarna efter en kort kisserunda och lägga mig ner igen. Jag var kallsvettig, yr och hade ont i huvudet. Efter att ha tagit mig en ordentlig sovmorgon, gått en runda på den folktomma stranden och bara tagit det lugnt hela dagen så mår jag nu hur fint som helst igen. (Bilden är från förra året, tog inga bra idag)

Jag är glad att jag fann det där om "highly sensitive personality". Ju mer jag läser om det, desto mer förstår jag mig själv. Jag vet nu vad som krävs för att jag ska må bra och kan sträva efter det, utan att känna mig dålig för att jag inte vill vad så många andra vill i livet. Mitt liv ska bli underbart för mig.

Jag kommer skriva om mer specifika saker när det gäller känsligheten, men just nu vill jag bara äta min glass och se ett avsnitt greys anatomy. Ha en superfin lördag allihop!

Känsligheten


Jag står inte ut med för mycket ljud. När jag är ute på stan, när det blir högljudda diskussioner i klassrummet, när jag sitter på ett café med vänner och har jättetrevligt. Till och med när jag är hemma och tv:n är igång. Nej, ljuden kan jag inte ignorera. Blir det för mycket, för länge så börjar ljuden trycka mot mig och skära in i öronen. För mycket ljud och jag måste försvinna in i ett mörkt, tyst rum i några timmar.
Jag står inte ut med för mycket intryck över huvud taget. Och det blir ganska enkelt för mycket.

Det handlar om att ha en känslig personlighet, "highly sensitive personality". Det är vanligare än man tror, ca 20% av världens befolkning har ett känsligare nervsystem som gör att man tar in fler intryck än andra och processar dem på ett djupare plan. På så vis blir man mer medveten om vad som pågår runt omkring en.
Detta innebär också att många känsliga personer har en stark kreativ förmåga, eftersom man verkligen har ett sinne för detaljer. Problemet är att för att den kreativa förmågan ska komma fram, måste man vara avslappnad. Detta är inte alltid lätt när man hela tiden arbetar med 1000 intryck åt gången.

"Sensivity means that you feel things intensely, including both sensory information such as sounds, colours, lights and smells, and emotional information, which includes both other people's feelings and your own. But that doesn't mean it is always too loud, too bright, too intense, or too much. When we absorb positive sensory or emotional input, we are able to feel a special kind of joy, and a recognition of beauty that others cannot even see."
- Deborah Ward, driver bloggen "Sense and sensitivity" på Psychology today.

Jag lär mig om denna känsligheten i min personlighet hela tiden. Att vara känslig är ibland väldigt jobbigt eftersom jag lätt blir överväldigad av intryck om jag inte kan varva mina aktiviteter med mycket vila, tystnad och tid för mig själv. Men det är också en gåva som jag kan åstadkomma väldigt mycket med, och för det är jag tacksam.

Läs mer om "highly sensitive personality" på:
http://www.hsperson.com/
https://hspinformation.wordpress.com/
http://www.psychologytoday.com/blog/sense-and-sensitivity

Där ljuset är starkast


Det händer mycket hemskheter i världen just nu. Mycket orättvisor, krig och skjutningar. Jag tänker speciellt på Malmö där många har börjat oroa sig för vad som händer med staden. "Ska man behöva flytta härifrån?" undrar folk.

Men visste ni att Malmö är en stad som innehåller ett mycket högt koncentrat av ljusarbetare? Goda människor som vill väl och arbetar för att världen ska bli en bättre plats.

Där ljuset lyser starkast är skuggorna de mörkaste.

Jag har under många år låtit bli att titta på och läsa nyheterna. Jag har inte velat veta om alla dessa hemskheter. Det är en del av att vara känslig, jag känner världens smärta. Men det senaste året har jag stålsatt mig och försiktigt vågat kika ut ur min lilla bubbla och plötsligt insåg jag en sak. Att dessa orättvisor och hemskheter uppmärksammas så mycket är ju för att det är en förändring på gång. Det är inte accepterat längre att det får vara på detta viset. Människor blir inte bara ledsna, vi blir arga! Och när det handlar om orättvisor är ilskan ofta ett bränsle för handlingskraften hos många eldsjälar.

Jag blir fortfarande ledsen ibland när jag ser på nyheterna, för att världen jag lever i är så hemsk. Men med mina nya glasögon kan jag även känna hopp för framtiden, då världens förändring är på gång.


Tidigare inlägg
RSS 2.0