tystaplaneten

Häromdagen var vi ju hos veterinären med Kira, i 3 ½ timme! Vi var alla rädda att det hade fastnat nåt i halsen på henne då hon andades konstigt ibland. Så först röntgade de henne, sen fick hon lugnande för att de skulle kunna undersöka halsen och när det inte visade någonting så fick hon sövas så att de kunde undersöka nosen lite. De fann ingenting. Så nu får hon behandlas för noskvalster (som är väldigt svårdiagnostiserat) och så får vi se om det hjälper.

Det såg så sorgligt ut när veterinären bar ut henne till oss och hon fortfarande var sövd. Öppen mun, tungan stack ut och man såg bara ögonvitor. Men mitt hjärta verkligen smälte när man såg att hon kom tillbaka till medvetande och hörde min röst. Hon kunde fortfarande inte riktigt röra sin kropp, men man såg att det ryckte i svansen. Som för att visa att hon var glad över att vara med matte igen.

Kira har verkligen tytt sig till mig. Jag är hennes trygghet. Det kan nog bero på att hon spenderade den första tiden hos oss mest i min famn. Där kände hon sig trygg i den nya läskiga världen hon mötte. Underbara valp.

Hittade precis lite bebis-bilder på Kira som jag inte sett sen jag tog dem. Bland annat denna:


Kira, 9 veckor gammal